SÖNDAG 13 JANUARI 2019
Mysteriet med Miguel Martinez.
Mannen utan hjärta
En turist hittas död i vattnet utanför Lidingö på hösten 2005. Svensk polis avskriver dödsfallet som ett möjligt självmord – men brittiska rättsläkare som obducerar kroppen hittar inte hans hjärta. Tretton år senare har fallet skapat rubriker utomlands och fått brittiska myndigheter att godkänna en gravöppning i London. Det här är historien om familjens kamp för Miguel Angel Santamaria Martinez – mannen utan hjärta.
Ett äldre par går sakta på de slingrande stigarna mellan gravarna på begravningsplatsen i Gunnersby, en kort tunnelbaneresa från centrala London. De letar sig tyst fram till en grav, lägger ner en ljuslykta på marken vid stenen.
Många av gravarna är täckta av växter och ljuslyktor. Där finns kärleksfulla inskriptioner – till makar, systrar och föräldrar.
Men den man som den här historien ska handla om har inte någon inskription på sin gravplats, han har inte ens en sten.
På kyrkogården finns i stället en omärkt gräsplätt. Det höga gräset är fuktigt av dagg.
Därunder ligger den man tror är Miguel Angel Santamaria Martinez.
I 13 år har mannen legat begravd här. Lika länge har hans syster kämpat för att familjen ska få reda på vad som hände honom.
– Min bror var en känslig men smart person som drabbades av mycket svårigheter i livet. Men hans mod hjälpte honom att övervinna många motgångar. Fram till hans död i Sverige, säger Miguels syster Blanca Martinez till DN.
Nu har familjen fått tillstånd att öppna graven, för att till slut kunna få reda på om kroppen som ligger här faktiskt är hans.
○ ○ ○
”Jag minns hur mycket du gillade när man kliade din rygg, dina skämt, att sjunga, hur du berättade för mig att jag var din favorit, när du tog med dig vänner hem, hur du brukade äta upp all yoghurt.”
Blanca Martinez skriver orden på Facebook den dag hennes storebror Miguel Angel Santamaria Martinez skulle ha fyllt 58 år. Hon lägger upp ett bildspel på sin Facebooksida:
En liten Miguel Martinez leende på en karusellhäst. Hans blick fokuserad på kameran, lillasystern vid hans sida. Miguel när han spelar dragspel, leker med dockor, är med familjen på bröllop. Han blir äldre, står uppflugen mot en bil med en jämnårig kompis i 70talsutsvängda byxor och mörk page. Miguel trycker händerna mot sina kinder för att göra en ful min, hans kompis gör likadant. Som tonåring poserar han i vit skjorta och jeans. Ena handen på höften, blicken stadigt mot kameran.
Miguel Angel Santamaria Martinez föddes i augusti 1960 i Sondika i Spanien, nära Bilbao. Familjens förstfödde fick snabbt en nära relation till både morföräldrar och mostrar.
– De var alla väldigt tajta. Han var som en son även för mina mostrar, berättar Miguels bror Fernando Martinez för DN.
Innan Miguel fyllt fem år hade han fått tre yngre syskon: de två bröderna Fernando och Carlos och yngsta systern, Blanca.
En social, älskad och hemkär person. Så beskriver Fernando sin äldste bror. När storebrodern flyttade till USA i början på 90talet blev även Miguel mer intresserad av att själv upptäcka världen. Han började resa, gärna till London, men upptäckte också Paris och andra delar av Europa.
– Något av en vandrare, säger Fernando Martinez om Miguel som började resa bort allt oftare.
Miguel Martinez kämpade samtidigt med psykisk ohälsa. Han diagnosticerades med paranoid schizofreni när han var i 20årsåldern, en sjukdom som följde honom genom livet. I hemmet kunde det uppstå svåra situationer när föräldrarna ville övertala Miguel att ta sina mediciner. Miguel själv var motståndare till medicinering.
I sociala sammanhang skapade dock sjukdomen sällan problem, enligt Miguels syster.
– Han var en god människa, som tyckte om att hjälpa andra människor som hade problem. Och han var väldigt vanlig, säger Blanca Martinez.
Den tio år yngre kusinen Mario Urqelio Santamaria märkte aldrig någonting av sin kusins psykiska ohälsa.
Han såg Miguel som en hjälte, den äldre kusinen som kunde hämta honom i skolan med buss för att skjutsa honom till olika aktiviteter.
– Jag minns att jag var stolt över att min kusin var busschaufför. Han visste mycket om musik, och vi brukade prata om musik som vi gillade, och så lärde han mig att lösa Rubiks kub, säger kusinen Mario Urqelio Santamaria.
I 30-årsåldern flyttade Miguel Martinez från Baskien till London där han fick jobb på ett sjukhus med att vårda äldre människor, ett jobb som han älskade. Han blev kvar i staden i 13 år, och hans föräldrar kom flera gånger på besök.
I London träffade Miguel Martinez en flickvän, Amelia, som han under en period bodde tillsammans med i en lägenhet på en lugn gata i Westminster. Amelia var äldre än Miguel. Hans syster berättar att de hade det bra tillsammans. Efter tretton år i London återvände Miguel till föräldrahemmet i Spanien.
Men efter några år fick han ett samtal från sin tidigare sambo. Hon hade blivit sjuk, och var ensam. Miguel åkte tillbaka till London, för att vara nära och ta hand om henne. I slutet av 2004 dog hon i lunginflammation.
När Amelia hade dött berättade Miguel för sin familj om sin önskan: att han ville begravas bredvid henne, på Gunners bys begravningsplats.
○ ○ ○
Den 25 april 2005 sade Miguel Santamaria Angel Martinez hejdå till sin familj i föräldrahemmet i Baskien, för att tågluffa till Skandinavien. Med över 10 000 euro på kontot och en månatlig utbetalning på grund av sin psykiska sjukdom var det dags att göra drömresan.
Efter att Miguel Martinez lämnat Spanien hade han och familjen inte mycket kontakt. Fernando Martinez berättar att det var vanligt att hans bror avskärmade sig när han begav sig ut på resor.
– Han gjorde ofta så, han var en självständig person. Men han kom alltid tillbaka till mina föräldrar eller till London efter resorna, säger Fernando Martinez.
Men den här gången återvände han aldrig. Även om familjen vet väldigt lite om vad som hände honom under resan finns några incidenter dokumenterade.
I slutet av juli 2005, tre månader efter att Miguel Martinez lämnat Spanien, upptäckte den norska polisen honom gående på en motorväg utanför Oslo. Han verkade förvirrad, och sa att någon behövde lyssna på honom och hans problem. Efter ett samtal med polisen fick han fortsätta, med en uppmaning om att hålla sig borta från motorvägen. Han misstänktes inte för att ha gjort något straffbart.
Den sista gången familjen visste var Miguel befann sig var den 1 augusti 2005, tio dagar efter händelsen i Norge. Miguel Martinez besökte en bank i Karlstad för att ta ut pengar, men utan legitimation nekades han uttag. Han vägrade lämna banken, och bankpersonalen tillkallade polis.
Gränspolisen höll honom medan de skickade efter en kopia av hans identitetshandlingar från spansk polis.
Efter några timmar släpptes Miguel Martinez.
”Polisen gjorde en rutinkoll av hans identitet. Det är allt”, skrev polisen i Karlstad senare till hans syster. Enligt polisen var Miguel aldrig misstänkt för något brott.
Därefter finns inga spår av Miguel Martinez förrän i slutet på september 2005, när hans mamma fick ett samtal från den spanska polisen:
Hennes son hade hittats död utanför Lidingö i Stockholm.
○ ○ ○
Den 22 september 2005 var en solig men småkall dag på Lidingö strandpromenad, en gångväg på Lidingö, strax under bron som förbinder ön med Stockholm. Ovanför gångvägen ligger Millesgården där en skulptur av havsguden Poseidon blickar ut över färjeterminalen i Värtahamnen där kryssningsfartyg över Östersjön lägger till.
Den här dagen upptäckte en privatperson något som såg ut att flyta i vattnet nära gångvägen. Det verkade vara en kropp. Strax efter klockan tre på eftermiddagen larmades polisen till platsen. När de anlände genomsökte de området och hittade mycket riktigt en död människa i vattenbrynet. En manskropp som flöt på mage, med ansiktet under ytan.
Mannen, klädd i en grå t-shirt och randig rugbytröja, Verkade ha legat i vatten länge, kroppen var svårt förruttnad. Polisen fick hjälp av en patrullerande polisbåt att bärga kroppen till land.
En timme efter att polisen anlänt beslutade yttre befäl att inleda en förundersökning. Poliserna som bärgat kroppen blev kvar på platsen i väntan på att kroppen skulle transporteras till Rättsmedicinska verket i Solna för identifiering och obduktion.
”Man ca 40–50 år, 175–180 centimeter lång med mörkt hår och skägg”, står i polisens händelserapport från den dagen.
En kopia av ett id-kort, som senare hittades i mannens ficka, visade sig tillhöra spanske Miguel Angel Santamaria Martinez. Därför skickades den 26 september en förfrågan till Spanien om hjälp med identifiering – genom fingeravtryck eller tandkort.
Den 27 september svarade spansk polis att man hade identitetshandlingar och fingeravtryck för Miguel Martinez. De skickade tillbaka en bild på en id-handling och en kopia av hans fingeravtryck.
Men den svenska polisen behövde ny information. Den 29 september skrev de:
”Vi vill informera er om att fingeravtrycket från höger tumme inte kan användas då offrets högra hand är förruttnad. Endast vänsterhandens fingeravtryck går att jämföra. Vänligen skicka fingeravtryck och/eller tandkort.”
En dag senare förklarade spansk polis att de varken hade tillgång till tandkort eller fler fingeravtryck än det som redan skickats. Detta för att Miguel Martinez inte var känd av spansk polis. Vidare skrev de att mannens familj var intresserad av att hjälpa till vid identifieringen i Sverige, men att de då måste få veta var kroppen fanns.
Efter denna korrespondens dröjde det en vecka innan kriminaltekniker i Sverige identifierade Miguel Martinez. I dödsbeviset uppgavs att identifieringen skett med hjälp av fingeravtryck från vänster pekfinger.
I ett fax till Spanien efter identifieringen skrev svensk polis att överhuden släppt från höger finger, och det var därför man först inte kunde använda det fingret för identifiering. Men då det var det enda fingeravtryck som fanns lyckades tekniker göra en rekonstruktion av fingret för att kunna göra identifieringen, något som var möjligt trots att överhuden släppt.
Det var bland annat denna korrespondens som senare ledde till att familjen började tvivla på att det faktiskt var Miguel man begravt.
○ ○ ○
När Isabella Martinez, Miguels mamma, fick telefonsamtalet från spansk polis blev hon förtvivlad. Hon fick inte bara veta att hennes son var död, utan också att hans ena hand blivit avhuggen.
Den felaktiga uppgiften om handen verkar ha rört sig om ett språkligt missförstånd mellan svensk och spansk polis, I själva verket var hans hand enligt korrespondensen mellan svensk och spansk polis förruttnad.
Miguels mamma ringde genast sin dotter Blanca – som snabbt kom över för att vara nära henne och trösta.
Beskedet om att Miguel Martinez avlidit omkullkastade familjens vardag. De var vana vid att Miguel var borta i långa perioder utan att höra av sig, men helt oförberedda på beskedet.
– Vi tänkte inte alls, vi var i chock, berättar Blanca Martinez.
○ ○ ○
Den 27 september 2005 obducerades den då okända kroppen på Rättsmedicinalverket i Solna. I obduktionsrapporten beskrevs kroppens tillstånd utvändigt och invändigt. Huden som var grönaktigt missfärgad, hakan som var skäggig.
Runt armen hade mannen som låg på bordet ett band med orden ”okänd, vattenbrynet, Strandstigen, Lidingö”.
Rättsläkaren skrev att båda lungsäckarna innehöll brunaktig tunnflytande vätska.
Ett efter ett beskrevs kroppens inre organ i detalj. Framför allt ett av dem ska få betydelse för den här historien.
Hjärtat.
Enligt rapporten vägde mannens hjärta 261 gram, och hade ”ordinär storlek och form”. Hjärtsäcken innehöll några milliliter färglös vätska och klaffarna och mynningarna var ordinära.
○ ○ ○
Den 12 oktober 2005 landar Miguels yngre kusin Mario Urqelio Santamaria tillsammans med en annan kusin i Sverige. De bokar resan så fort de fått nyheten om att Miguel dött, och bokar in ett möte med den spanska ambassaden i Stockholm. Där får de hjälp att träffa polisen som utrett fallet.
Hos polisen i Stockholm får de tillhörigheter som hittats i Miguels kläder: ett armbandsur och ett guldhalsband med ett kors. De ber också om att få se sin kusins kropp, men polisen avråder dem från att titta på den, enligt kusinen.
– Han sa att det var en fruktansvärd syn för oss att se. Vi var unga och oerfarna och tog deras synpunkter på allvar. Därför slutade vi fråga om att få se kroppen. Jag blev rädd att se den, berättar Mario Urqelio Santamaria, 13 år senare, för DN.
I dag ångrar han att han inte tittade på kroppen.
– Det var ett stort misstag, för hade vi bara sett kroppen hade alla framtida problem kunnat lösas. Jag är så ledsen över att vi inte gjorde det.
Kusinerna får i stället skjuts av polisen till Lidingö, och platsen där Miguel hittades. De köper en blomma på vägen, gråter i baksätet.
– Jag minns att polisen hade en liten karta för att leta efter den exakta platsen där min kusin hittades.
Efter att ha försökt ta reda på fyndplatsen ställer de sig vid vattnet. De tittar på de stora stenarna i vattenbrynet och upp på trafiken på Lidingöbron. Kanske ramlade Miguel från bron, kanske blev han påkörd av en lastbil – eller föll han från ett av de kryssningsfartyg som trafikerar rutten?
– Den vackra naturen överskuggades av det sorgliga som hänt min kusin, säger Mario Urqielo Santamaria.
○ ○ ○
I januari 2006, när resultatet från den mikroskopiska undersökningen av snitt från hjärta, lungor, lever och njurar var färdig, skrev rättsläkaren ett utlåtande. Där konstaterades att kroppen, eftersom den legat länge i vatten, var så svårt lik omvandlad att det ”försvårat bedömningen”. Rätts läkaren konstaterade att mannen möjligen hade ”drunkningslungor”.
I utlåtandet beskrev hon flera skador på kroppen som orsakats av trubbigt våld. De bedömdes inte ha haft betydelse för dödsfallet, men skulle ha kunnat komma av ett fall i vatten från hög höjd.
”Den sammantagna bilden kan tala för att Martinez Santamaria avlidit till följd av drunkning”, skrev rätts läkaren och fortsatte:
”Omständigheterna kan tala för att Martinez Santamaria avsiktligt tagit sitt liv, men eftersom den rättsmedicinska undersökningen i övrigt ej kunnat fastställa de närmare omständigheterna runt dödsfallet betraktas dödssättet som oklart.”
Efter att obduktionsrapporten var färdig beslutade sig polisen för att inte öppna någon förundersökning.
”Dödsfall utan misstanke om brott”, skrev undersökningsledaren.
Därmed var historien ett avslutat kapitel för polisens del.
Men för familjens del hade den bara börjat.
○ ○ ○
I november 2005 hade Miguel Martinez familj tillsammans med spanska ambassaden i Stockholm och London gått igenom alla processer för att kunna förflytta kroppen till England för begravning.
– Alla i familjen visste att han ville begravas i London, tillsammans med sin tidigare flickvän. Han pratade med oss om det, berättar Fernando Martinez.
Miguel Martinez kropp hamnade därför hos rättsläkarna i Westminster, och på plats utförde de ännu en obduktion av kroppen, eftersom brittiska myndigheter inte fått information om att en obduktion redan hade gjorts i Sverige.
I den brittiska obduktionsrapporten står ingenting om några förändringar som skulle kunna tyda på drunkning.
Men det var framför allt en formulering i obduktionsrapporten som skulle etsa sig fast hos familjen, och göra det omöjligt för dem att släppa frågan om vad som faktiskt hänt honom.
”Hjärtat kunde inte identifieras,” skrev rättsläkaren och fortsatte:
”Under obduktionen var det inte möjligt att fastställa en specifik dödsorsak på grund av avsaknaden av ett hjärta.”
Den 17 november 2005 flög Miguels syster, hans bror Carlos, två mostrar och kusinen Mario från Bilbao i Spanien till Stansted för att begrava Miguel. Men begravningen sköts upp efter obducentens upptäckt. En dag senare fick familjen ta ett sista farväl på begravningsplatsen.
– Just då var alla i chock. Vårt enda mål var att han skulle begravas, berättar Fernando Martinez, som själv var i USA när begravningen ägde rum.
Först efter begravningen skulle familjen komma att undra över svenska myndigheters hantering av Miguels död. I takt med att Blanca Martinez tog sig igenom dokumenten som rörde dödsfallet blev frågetecknen allt fler.
Hur kunde identiteten fastställas trots att fingeravtrycket från Spanien först inte gick att använda? Varför gjordes inget dnatest? Varför hittade inte brittiska rättsläkare tecken på drunkningslungor?
Och framför allt: hur kunde en rättsläkare hitta ett hjärta, när man i nästa obduktion inte gjorde det?
○ ○ ○
Under vintern 2005 efterfrågade spanska ambassaden ”bevis” på att en rekonstruktion av Miguel Martinez finger gjorts för att möjliggöra identifieringen, eftersom han enligt dödsbeviset identifierats med hjälp av vänster fingeravtryck – ett fingeravtryck som spansk polis skrivit att de inte hade.
I december 2005 skrev en spansk ambassadtjänsteman som var inkopplad i fallet i ett pm till spanska utrikesdepartementet att svensk polis förklarat ärendet avslutat för deras del, och att ingen mer information fanns att ge.
I mars följande år berättade en rättsläkare i Westminster i London i ett mejl till familjen att de med hjälp av spanska ambassaden i Sverige försökt få ut mer information om utredningen, men att ambassaden inte fått veta mer om hur utredningen hade gått till.
”Av erfarenhet vet jag att det kan ta tid”, skrev rättsläkaren, som rådde familjen att själv försöka ta reda på mer information.
Utredningen kring Miguel Martinez död avslutades även i England, med slutsatsen att dödsorsaken inte gick att fastställa.
Under 2006 valde familjen att vända sig till svenska Justitie ombudsmannen (JO) för att anmäla både hur fallet hanterats av rättsläkaren och av den svenska polisen.
Blanca Martinez ifrågasatte om rättsläkare och polis agerat korrekt och var kritisk till hur polisen behandlat familjen. JO tog del av handlingarna i fallen och pratade med rättsläkaren som utfört obduktionen. Därefter konstaterade man att inga ytterligare åtgärder behövde vidtas.
År 2014 gjorde svenska polisen en genomgång av den dokumentation som fanns kring identifieringen. I anteckningarna från 2005 stod det att mannen identifierats med vänster pekfinger, men år 2014 hittade man i polisens material en avgjutning av höger pekfinger som man jämförde med de fingeravtryck som inhämtats från Spanien. Polisens tekniker menade att fingeravtrycken matchade.
Ändå tog historien inte slut där.
○ ○ ○
Miguels syster Blanca Martinez står på en strand, med vinden i håret. Reportern i tvinslaget ser allvarlig ut, när Blanca berättar om familjens sorg, och kampen för att få reda på vad som hänt hennes bror.
Det var i april 2016 som den spanska statsägda tvkanalen RTVE gjorde ett långt inslag om fallet med den spanske mannen som hittats död i Sverige. Och det var inte det första inslaget om fallet i spansk media.
Tio år efter Miguel Martinez död började spanska medier att rapportera om fallet. I juli 2015 publicerade en av Spaniens största dagstidningar, ElMundo, ett längre reportage om Miguel. Frilansjournalisten Ferran Barber, som annars bevakar migration och internationella konflikter, hade snubblat över historien under sitt arbete med att kartlägga situationen för migranter i Europa.
– Jag fastnade för fallet eftersom jag tyckte att där fans en berättelse om hur den svenska polisen hanterat fallet, säger Ferran Barber till DN.
Han berättar att den vanligaste reaktionen efter att artikeln publicerades var ”vad i helvete?!”
– Många blev arga över att något sådant här kunde hända i ett land som Sverige. Vi vet inte vad som har hänt, och det kanske vi aldrig kommer att få veta. Men jag tycker det är viktigt att ta upp just de olika märkligheterna som omgärdat historien, säger han.
I sin första artikel 2015 återgav Ferran Barber en speculation som skulle återkomma i rapporteringen, och även leta sig upp till Europaparlamentet och ett brev till EUkommissionen. Det är spekulationer kring att Miguel fallit offer för organhandel, och saknade hjärta redan när han hamnade i vattnet, något som motsägs av den svenska obduktionsrapporten.
– Jag vet att risken att detta är fallet är väldigt liten, men eftersom vi inte vet något så kan vi bara spekulera. Som journalist känns det viktigt att ta upp alla möjligheter, sager Ferran Barber.
En annan spansk journalist som bevakat fallet är tvkanalen Telecincos Londonkorrespondent Ainhoa Paredes. DN når henne mellan direktsändningarna under Brexithösten 2018. Hon hörde först talas om fallet i juni förra året, och säger att det är en historia som fångar människors intresse.
– Det var en så mänsklig historia om en kvinnas kamp, som skulle kunna vara ens syster eller ens mamma. Det här skulle kunna hända en person var som helst i världen, sager hon.
Och under sommaren 2018 exploderade medieintresset kring fallet.
ElPais, Spaniens största dagstidning, skrev en lång artikel om Miguels öde. Tvkanaler och kvällstidningar intervjuade Blanca Martinez. Även brittisk press rapporterade om ”mannen utan hjärta”.
Det plötsliga intresset berodde på att fallet plötsligt fick ny aktualitet, menar Ainhoa Paredes.
– Den här berättelsen måste berättas, men ibland behövs det en nyhetshändelse för att man ska kunna rapportera om historien. Och här kom den perfekta kroken.
”Kroken” var det faktum att det brittiska justitiedepartementet gett tillstånd till en gravöppning.
Miguel Martinez grav ska grävas upp någon gång före juli 2019 för att man ska kunna dnatesta kroppen och ta reda på om det faktiskt är han som ligger begravd där.
Och nu lyftes frågan även på högre politisk ort, när fem EUparlamentariker från England, Sverige och Spanien i september 2018 beslutade sig för att ställa tre frågor till EUkommissionen. De ville veta om myndigheter brutit mot EUdirektiv när de hanterat dödsfallet, dess efterspel och familjen.
Ledamöterna undrade bland annat över det faktum att inget obduktionsprotokoll följde med kroppen från Sverige till England, att mannen begravdes utan att man kommit fram till någon dödsorsak och att familjen inte tilläts se kroppen.
Bodil Valero (MP) är en av de som skrivit under frågorna till EU-kommissionen. Hon fick kontakt med Blanca Martinez redan 2011, under sin tid som riksdagsledamot I Sverige.
Genom att ställa frågorna till EU-kommissionen sager Bodil Valero att hon hoppas kunna sätta press på myndigheterna i respektive land, för att reda ut frågan. Hon hoppas att EU-kommissionen nu ska utreda hur familjen har behandlats och om myndigheterna har gjort något fel i hanteringen av ärendet.
– Drömmen skulle vara att man faktiskt kontaktar familjen, och berättar vad man vet. Att man inte avfärdar en familj, för den här familjen känner sig avfärdad. Det kan hända att tjänstefel har skett någonstans under vägen. Man kanske har avfärdat det hela för snabbt, och det är så familjen känner, säger Bodil Valero.
○ ○ ○
Så, går det att få svar på vad som hände Miguel Martinez? Och hur är det möjligt att brittiska rättsläkare inte hittade något hjärta i hans kropp?
Rättsläkaren Petra Almqvist som gjorde den svenska obduk tionen säger till DN att det alltid är svårt att säga exakt hur någon har avlidit om kroppen är så pass förruttnad när den hittas.
– Det dödssätt man kommer fram till är en combination av vad vi kommer fram till under obduktionen och vad polis utredningen hittar. Vi redogör för polisen för våra fynd, säger hon.
Hon menar att det är svårt att förklara varför man vid en ny obduktion inte hittar något hjärta, men säger att man under en första rättsmedicinsk undersökning skär upp hjärtat och tittar på mindre delar. Vissa delar av organen tas också ur kroppen för mikroskopisk undersökning.
– Det brukar röra sig om fem sockerbitsstora bitar av hjärtat, säger hon.
DN har talat med rättsläkare som bedömer att den enda möjligheten till att man inte hittar ett hjärta vid en obduktion är att hjärtat inte är där. I en artikel i den spanska nättidningen Publico i december 2018 säger den spanska rättsläkaren Patricia Alcaraz att det inte är möjligt att endast vissa organ skulle ha kunnat lösas upp under kroppens resa till Storbritannien.
Men Petra Almqvist menar att hjärtat fanns i kroppen när obduktionen avslutades.
– Hjärtat är absolut inte borta, alla inre organ är snittade och tillbakalagda i kroppen.
Finns det någon möjlighet att du missat att lägga tillbaka hjärtat?
– Nej det går inte. Allting som tagits ut vid obduktionen läggs tillbaka i kroppen. Men det är jättesvårt att göra reobduktioner, särskilt på en likomvandlad kropp. Då försämras möjligheterna att ställa vissa diagnoser, säger Petra Almqvist.
Om att det här fallet rönt så stor uppmärksamhet, och spekulationerna som lyfts om organhandel, säger hon:
– Jag tycker bara att det är jättetråkigt och jättesorgligt att man tror att det har hänt saker med kroppen.
Hur säkra är ni på att han dog av drunkning?
– Om en kropp är väldigt likomvandlad för att den legat i vatten kan man inte fastställa att personen dött av drunkning, så då kan man aldrig lägga sig på en helt säker nivå, säger Petra Almqvist.
Kan man utesluta att han bragts om livet på något annat sätt?
– Det kan man aldrig utesluta, då det är en bedömning som starkt hänger samman med polisens utredning.
Rättsläkarna i Westminster skriver till DN att den obducent som utförde den andra obduktionen av kroppen tyvärr inte längre är tillgänglig för att svara på frågor, då han sedan länge är pensionär.
”Då detta rörde sig om ett dödsfall utomlands och kroppen var inkomplett behöver du kontakta myndigheter där dödsfallet inträffade för att få reda på om de bevarade hjärtat”, skriver de i ett mejl.
Den andra frågan, som Miguels familj hoppas få svar på genom gravöppningen, gäller identifieringen av Miguel. Är det verkligen han som ligger begravd i Gunnersbury? Familjen undrar varför man inte använde dna för att identifier kroppen, och hur man kunde använda fingeravtryck när det fingeravtryck som spansk polis tillhandahöll enligt korre spondensen var oanvändbart.
Kjell Ryderling var inte involverad i det här fallet, men är en erfaren kriminaltekniker hos Stockholmspolisen. Han menar att det går att använda fingeravtryck för att identifier en person, även om den legat i vatten under en tid.
– Det går jättebra, så länge de inte har angripits av djur, vilket kan hända om man legat i vatten tillräckligt länge. Har fingrarna förmultnat är fingeravtrycken borta, men det tar tid, säger han.
Dock menar han att det inte är möjligt att använda ett fingeravtryck från vänster hand för att jämföra med högra handens respektive finger. Om fingrarna är i för dåligt skick för att använda för fingeravtrycksidentifiering brukar polisen ”säkra” identifieringen.
– Är polisen osäker så brukar man använda tandkort eller dna för att säkerställa identiteten, säger han.
I det här fallet gjordes dock inte någon identifiering med dna, trots att svensk polis fått dna-prov från Miguels föräldrar skickade. I stället förlitade man sig på fingeravtrycket från rekonstruktionen.
DN har i tre månader sökt de utredare som arbetade med ärendet 2005. Men Stockholmspolisen uppger att ingen av dem längre är anträffbar. Därför finns det i dag ingen hos polisen som kan svara på specifika frågor om fallet.
Mats Kemi är dödsfallshanterare vid Stockholmspolisen och arbetar med dödsfall där det inte finns någon misstanke om brott. Han berättar att det är vanligt att man lägger ner en förundersökning om en obduktion inte visar att ett dödsfall har orsakats av en annan person.
– Då förutsätter man att det rör sig om en olycka på något sätt, säger han.
Mats Kemi menar att det är vanligt att familjen inte är med och identifierar en kropp, i stället underrättas de om dödsfallet efter att polisen gjort en identifiering.
– Jag har aldrig behövt använda mig av en familjemedlem vid identifiering av en kropp. I svåra fall använder vi oss av fingeravtryck från polisen, även dna och tandavtryck förekommer, säger han.
I sällsynta fall kan polisen dock anordna en visning av kroppen för familjen. Det görs då före obduktionen.
– Men om kroppen är i för dåligt skick skulle jag inte visa den, säger Mats Kemi.
När en avliden person är medborgare i ett annat land meddelas ambassaden om dödsfallet. Polisen i det landet kan också hjälpa till med att underrätta familjemedlemmar. Många familjer reagerar såklart starkt när de får ett dödsbud.
– Jag vet inte själv hur jag skulle reagera, säger Mats Kemi och fortsätter:
– Och självklart reagerar man starkt om man känner att något inte har skötts på rätt sätt, och man inte fått ta del av all information. Därför brukar jag vara väldigt öppen med vad det är som har hänt i kontakten med familjer.
○ ○ ○
En kruka margeriter har vält på en av gravstenarna på begravningsplatsen i Gunnersbury. Det äldre paret med ljuslyktan har gått. Några trädgårdsmästare ansar buskarna vid ingången. Annars är det ödsligt och tyst.
Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer lugnet på begravningsplatsen att brytas. En tidig morgon kommer den grav där en kropp legat i 13 år att grävas upp.
Blanca Martinez hoppas att gravöppningen ska göra att hennes föräldrar, som är gamla i dag, ska få reda på vad som hände deras son innan det är för sent.
– Jag driver den här kampen för att få veta vad som har hänt med min bror. Jag gör det offentligt för att hjälpa andra familjer som råkar ut för samma sak. Om jag skulle få reda på vad som hänt skulle det vara slutet på en mardröm, sager Blanca Martinez.
Fernando Martinez, Miguels bror, hoppas att fallet kan göra att myndigheter runtom i Europa i framtiden utarbetar rutiner för att hjälpa anhöriga till människor som avlider under oklara omständigheter. Han hoppas att andra familjer kan få bättre vägledning och lättare få svar på sina frågor.
– Uppenbarligen har det funnits bristande rutiner i hur man hanterar människor som inte kan språket och bristande riktlinjer kring hur man kan stötta människor som inte känner till ett lands olika system. Det här är ett olyckligt fall där hela den europeiska gemenskapen behöver ta ansvar för att stötta de efterlevande, säger han.
Om en gravöppning inte kan ge svar på vad som hände Miguel, kan den i alla fall ge svar på det familjen så länge har frågat sig: är det verkligen Miguel som ligger begravd bredvid sin tidigare flickvän på kyrkogården?
Då skulle det som i dag är en omärkt gräsmatta mellan två gravar kunna bli en plats dit familjen kan komma för att sörja honom, med en gravsten och en inskription.
– Då vill jag att det ska stå att han var en modig person. Han övervann alla svårigheter i livet med mod. Och det är den styrka han visade i livet som har hjälpt mig att i 13 år kämpa för att få veta vad det var som hände honom, sager Blanca Martinez.
Evelyn Jones
https://www.dn.se/nyheter/varlden/familjens-kamp-for-sanningen-om-mannen-utan-hjarta
